Meriter: SUCH NUCH, gk BoK (bevakning- och karaktärstest, det som nu har ersatts med MH)

Stamtavla (kommer!) Pappa till Robin är den mycket utställningsmeriterade Axbor Never Give Up

Robin var min första borderterrier, som jag efter moget övervägande köpte efter 10 år utan hund. Visserligen ingen riesenscnauzer - rasen i mitt hjärta - men ett mycket gott alternativ. Robin var en lättsam och väldigt trevlig hund men inte precis någon arbetsmyra. Kanske var det jag som i min iver lyckades ta kål på hans arbetslust men allt kan nog inte skyllas på mig. Han var helt enkelt "sin egen herre" och tog livet i egen takt. På agilityplan gick det rätt långsamt och på lydnadsplan kunde han få för sig att lägga sig mitt under det fria följet. Tävlingsmässigt nådde vi således inga stora framgångar men Robin var alltid en trogen kompis och på långa skogspromenader och fjällvandring njöt han som mest av livet.

Robin var ingen hund som gillade att tävla, åka bil, sitta i bur eller gå i utställningsringen. Han erövrade visserligen rätt snabbt sina utställningschampionat (plus CACIB i Sverige och Norge) men han visade tydligt att han inte gillade utställningslivet. Som en domare uttryckte det när jag trodde att vi skulle göra succé på stora Stockholmsutställningen 1997, där han gick i championklass: "not very happy". Nä, Robin var mest happy på hemmaplan - utan krav, tävlingar och långa bilresor. Agilitytävlingar på den egna klubben gick väl an (men som sagt inte fort!) men på bortaplan var det ofta helstopp - han vägrade att gå in på plan över huvud taget och såg ut som om jag brukade piska honom runt banan när vi tränade. Det var inte roligt för någon av oss! Efter att ha lämnat honom hos goda vänner en sommar när Muskot och jag drog söderut på utställnings- och agility"turné" insåg jag att han hade det bättre om han slapp allt vad tävlingar, utställningar och långar resor hette och därför fick han stanna kvar där han varit under sommaren. Det kändes smärtsamt men ändå som en bra lösning. 

Sidan uppdaterad 25 juni 2007