Agility

Agility är nog den hundsport som både hundarna och jag älskar mest - fart, glädje, samspel och smidighet är bara några av många ingredienser som gör denna sport så rolig. Dessutom är den oerhört social för både folk och fä. Att fara runt på olika tävlingsplatser och träffa likasinnade, bli påhejad av sina klubbkompisar och titta på andra ekipage har för mig ett stort socialt värde. För hundarna är det bra träning - att kunna umgås med och vara nära andra hundar, att kunna varva ner mellan loppen och att kunna koncentrera sig på sin uppgift på plan den korta stund ett lopp varar. Marginalerna är små och det kan vara ytterst nära mellan en diskning och ett nollat lopp.

För den oinvigde kan jag kortfattat berätta att man i agility kan tävla i agilityklass (alla hinder inklusive balanshinder) och i hoppklass (alla hinder utom balanshindren). Beroende på hundens mankhöjd tävlar man i storleksklassen small, medium eller large. Borderterrier tävlar i small eller medium. Man börjar tävla i klass I och när man erövrat tre s.k. "pinnar", d.v.s. nollat lopp med placering i relation till antal startande, hamnar man i klass II. Där ska man ta ytterligare tre "pinnar" för att komma upp i klass III. Givetvis ökar banornas svårighetsgrad från klass I till klass III. I klass III (ungefär motsvarande elitklass i lydnad och bruks) kan man tävla om cert och championat. För ett championat krävs (förutom att hunden ska vara renrasig och inte kryptochid) tre cert. Man kan bli både SE AGCH (champion i agilityklass) och SE AG(hopp)CH (champion i hoppklass). 

Jag har med mina hundar Muskot (Rockamore Rockport) och Curry (Tiger) erövrat dubbla agilitychampionat och deltagit på några SM, både individuellt och i lag. 
Pesto (Sub Terram It Happens) har under 2011 plockat flera pinnar och inför 2012 saknar vi en pinne i vardera agility- och hoppklass innan vi är i klass 3.